danvikstjejerna.blogg.se

Våran Nessie är snart tio år. När hon var ung tjej gick jag viltspårskurs med henne. Det var långt innan det var modernt och vi höll till i skogarna bakom Sävja skola. Vi satte små tussar av toapapper längs spåret för att vi skulle vara säkra på att hunden gick rätt. Snitsla med färgade remsor fick man inte göra Då kunde hundarna lära sig att gå på snitsel och inte på blod..

Spåret var lagt, Toapapperet på plats. Kaffet urdrucket. Spårsele på och så iväg. Det gick riktigt bra till att börja med. Jag såg toapapperet och Nessie gick rätt MEN så såg jag inte något papper längre och jag var helt övertygad om att spåret gick till vänster. Man hittar väl i skogen??

Nessie ville gå åt rakt motsatt håll, men jag var säker!! Jag minns än hur irriterad och besviken jag var på min hund som gick åt fel håll. Inget att göra så jag bröt.. Klöven måste ju räddas. De är hårdvaluta så en annan hund som var längre kommen i sitt spårande sattes på spåret och hen drog iväg åt det håll som Nessie ville gå åt..

Hen hittade så klart klöven. Snacka om pinsamt!! Man måste lita på sin hund sa fröken Kicki.

Nu för tiden heter viltspårsfröken Monica och idag var Ronja och jag där. Sara och Donna var också där. Vi skulle lägga spår åt varandras hundar och också gå spåren med varandras hundar.  Jag har ju fått tips om att om jag är osäker så följer kanske min osäkerhet "snöret" ner till Ronja.

Vi la spår Jag snitslade. Dessvärre lyckades jag komma rakt på en viltstig och det fanns ingen möjlighet att komma vidare utan att passera den (ansåg jag). Med gott mod snitslade (jo,dagens hundar följer blod och inte snitsel. Det slår mig just att det måste vara så att dom är dummare idag än för 8 år sedan, eller??)

drog klöv och droppade blod. Vinklar och bloduppehåll.

Kaffe och trevlig pratstund.. Kelande med Monicas "vita terrier". Myggen surrade. Fåglarna kvittrade. Spåret låg till sig.

Så var det dags.. Jag selade på Ronja och Sara tog linan och tryggt och säkert spårade Ronja reda på klöven. Så roligt att hon så säkert spårade. Tack Sara!!

 

Så fick Donna på sig sele och tog upp spåret jättefint. DÅ upptäckte hon att det inte var matte som höll i linan och då tänkte då inte hon gå något spår. Jag försökte få henne på banan igen, men inte.

När Sara tog över började Donna spåra igen. Bloduppehåll och vinkel var inget problem. Men det var nu som historien upprepade sig för nu tyckte jag att Donna gick åt fel håll och snitslarna var puts väck, precis som toapapperter en gång i tiden.. Som tur var hade jag sagt att spåret slutade bakom min bil och den stod åt det hållet som Donna spårade. Jag hade ingen aning om var jag var. Så pinsamt. Så duktig Donna var och Sara som inte oroade sig av att jag var ute och cyklade utan litade på sin hund.Klöven låg en bit bakom min bil och Donna hittade den så klart.

 

Nu byter jag ämne helt. Precis som jag bytt ämne för mina aktiviteter i dag.

När min pappa dött så satt mamma och jag vid köksbordet i Säffle.med tända ljus och bläddrade i psalmboken medan tårarna rann nerför våra kinder. Mamma kunde spela och sjunga och hon kunde läsa noter, så när vi hittade en psalm med fin text så kunde mamma sjunga den melodin efter noterna i psalmboken. Jag minns inte alls vilka psalmer vi valde. Jag önskar att jag visste, för då hade vi sjungit samma psalmer på mammas begravning som vi sjöng då.

Nu sitter jag med en psalmbok och letar vackra psalmer. Jag sitter inte vid köksbordet och jag har inga levande ljus. Jag kan inte spela och inte sjunga och inte läsa noter, Tårarna rinner och jag googlar och på så sätt kan jag söka på datorn och lyssna hur psalmerna låter.

Jag är inte så haj på teknik så texten jag skriver när jag bloggar är nästan osynlig. Jag hittar inte knappen där man får texten mer synlig men jag är till räckligt teknisk (om det nu är det man behöver vara för att kunna googla) för att ha läst mig till att man får hålla griftetalet själv. Eftersom prästen som skall ha begravningen ligger på sjukhuset så känns det ganske bra att själva kunna fixa det mesta..I skrivade stund vet jag inte vilken präst som kommer.

Wilma har skrivit så fint om mormor Hjördis. Jag tror att det får bli griftetalet.   Kanske behöver vi kompletera lite, men vadå. Om jag skall berätta för prästen om mamma och så skall hen sedan återberätta det med sina ord. En präst som aldrig träffat mamma.

Är det inte bättre att Wilma som kände mamma får komma till tals??

 

Med datorns hjälp vet jag precis hur programmet skall se ut.  Tre psalmer. Två har barnbarnen redan bestämt så det är den tredje jag letar efter.

Ingångs och utgångsmusik fixar kantorn,

Griftetalet har vi på G

Barnbarnen sjunger

Prästen skall inleda,lägga jorden på kistan  be två böner och läsa välsingnelsen. Kanske också läsa ett biblestycke om vi inte gör det själva

Det känns inte längre så jobbigt med en okänd präst.

 

Nu önskar jag er en God Natt.

Själv skall jag lyssna vidare på lite ur vår rika psalmskatt.