Skall jag skämmas?? eller skall jag bjuda på skratt?
Nu är vi hemma igen. Vi firade en blöt valborg. Regnet öste ner när manskören sjöng och kasen brann
Det åskade och blixtrade och var en annorlunda känsla att lyssna på sång och tal i åskväder. Det har jag aldrig gjort förr. Vår Johan höll ett fint vårtal och manskören var duktiga
Efter kasen träffades vi hos Johan och åt gott tillsammans med släkt och vänner.
Så blev det ny dag och då fanns det disk att ta hand om. Sedan kunde vi vila och umgås med Johans familj.
I går åkte vi hem med Blå tåget direkt från Alingsås till Uppsala där Otto hämtade oss.
Det har varit tufft för Allan som fått hjärtsvikt och har svårt att få luften att räcka till, trots tuff medicinering. I morgon skall han på återbesök på vårdcentralen.
Så blev det en natt med en liten Blå bakom ryggen och en Kråka snarkande i sin beabädd. Allt var som vanligt igen. I morse gick tjejerna och jag en promenad. På dikeskanten växte gullvivor och jag skulle givetvis fota för att dela bilden på fejan
Det var då det hände!! Jag tog båda kopplen i ena handen för att kunna fota med den andra. När jag satt på huk så fick tjejerna upp vittring av något spännande och drog i väg med mig efter. Jag åkte på sidan under elstängslet in i hästhagen. Min första tanke var: Det är väl ingen som ser mig!!?. Jag insåg att jag borde bort från min något pinsamma situation innan någon kom och såg mig så jag kröp snabbt under eltråden. Jag lockade på Ronja som hade lyckats komma ur selen (troligen hade jag inte satt den på henne riktigt) Blåzzas koppel höll jag krampaktigt
Så var jag utanför stängslet med en hund i koppel och en lös på vägen och .......mobilen i hästhagen.
Vad göra?? Inte så mycket att välja på. Krypa in efter mobilen medan jag drog Blåzza efter mig. Hon ville inte alls in i hagen igen men hade inget att välja på
Samtidigt studsade Kråkan på vägen och hade jätteroligt
När jag krrrade på henne höll hon sig precis bortanför mina fingertoppar, skällande och studsande och svansviftande. Vilken kul lek!!
Vi gick över vägen och in på trekanten. Där var det härligt. Skit att rulla sig i. Kråkor(fåglar) att jaga. Gräs att äta och så när matte ropade hålla sig precis bortanför fingertopparna. Jag band Blåzza i en buske och försökte få Ronja att komma, men nej så enkelt skulle det inte vara. I trädgården kommer hon men nu var det frihet med stora bokstäver. Nu la´ jag mig på mage och "grät " högljutt. Jag kikade lite mellan fingrarna och såg Ronja närma sig. Gråten fortsatte. Då kom hon och slickade och pussade och krafsade för att se hur det var med matte. Hon tycker inte om när matte är ledsen. Nu tröstade hon mig och vi kunde kela en stund och sedan kunde jag sätta på selen och vi fortsatte vår promenad.
Det var under promenaden som jag funderade på vad som hänt. Jag var så glad att det inte kommit någon och sett hur jag låg bland hästskiten eller kanske ännu värre hört mig ligga och "gråta" hysteriskt. MEN så tänkte jag: Ni som läser den här bloggen behöver skratta, så där för skrev jag ner historien och avslutar med.
Plats för skratt!!
