danvikstjejerna.blogg.se

om man är dement eller har en anhörig som är dement? Skall man inte kunna prata/skriva om det?

 

I går frös jag och gjorde inte många knop. I dag vaknade jag med hemsk huvudvärg och rejäl snuva. Mitt vänstra öga värkte också väldigt. Ingen bra start på dagen.

Efter frukost tog jag en kort-kort-kort promenad med tjejerna innan  Allan och jag satte oss i bilen för att åka till vårdcentralen. Jag var lite yr, men hur tar man sig till doktorn om man inte kör bil och det inte finns kollektivtrafik som  man kan ta sig fram till målet med?

Jag tyckte att jag såg dåligt, men skyllde på förkylningen Plötsligt insåg jag att jag körde med läsglasögonen på näsan. Jag vinkar ofta till en bilförare som kör förbi oss. Hen har gläsögonen på nästippen och tänk, när jag också gjorde så, då såg jag riktigt bra. Jag överträdde inga hastighetsbegränsningar i dag, jag kände mig lite sjösjuk.

 

Så småningom så passerade vi hörcentralen och plötsligt kom det upp en massa minnen från läkarbesök och audionombesök med mamma. Mamma var ofta JÄTTEsjuk när vi åkte hemifrån och hade varit det en tid innan hon äntligen! fick en tid. Så kom till besöket och då var mamma frisk. Nja hon hörde inte så bra, men det var bara när det var många människor samlade. Annars var det ganska ok. Visst hade hon ont men det hade hon bara haft någon dag. Hon skojade med vårdpersonalen och klagade lite på mig som la mig i..

Jag började gråta, för jag visste att om några minuter skulle historien upprepa sig. Mycket riktigt. Diarren som Allan haft i minst fyra veckor hade varit ett par tre dagar!!!. Mycket riktigt, när jag då la mig i och rättade honom och berättade min variant så sa Allan till doktorn: Ja du ser hur jag har det. Jag vet inte ens hur jag mår. Det är inte så lätt.

Han fick lämna prover och kvinnan som stack honom stack på handryggen. Det hade jag ALDRIG tillåtit i medvetande tillstånd. 

 

När jag skrev om mammas beteende på blogg och facebook så blev gruppen "vänner" runt oss mindre HUR kunde jag utlämna mamma så?? "ALLA" i Skuttunge pratade om hur hemsk jag var, fick jag höra av en "vän"?

Nu skriver jag om Allan. Historien upprepar sig Allan har som mamma en sjukdom som gör att han inte fungerar som när han var frisk. Det är jobbigt för oss båda.

Det blir så mycket som blir annorlunda. Jag skriver om det för jag vet att jag inte är ensam i en sådan situation. Jag tror att vi måste våga prata om problemet Peppa varandra, vi som drabbats. Försvinner fler vänner så må det vara så. Då behöver vi dom inte. Gammalt är glasklart. Jag träffade en fd arbetskamrat till Allan i tisdags och henne mindes han och kunde berätta om. Det är det här som jag tycker är så jobbigt Ena stunden är allt glasklart för att nästa stund så är minnet inte alls med.

Det finns två apotek i Uppsala där Allan känner igen sig. Två bensinstationer, även om han inte tankar längre. så är det där vi skall tanka. Jag skall inte trötta er med flera exempel, men det finns massor.

 

Nu är vi hemma och Allan sover med Blåzza på magen. Lugnt och tryggt. Slår mig plötsligt: Undrar om hon skulle få följa med till doktorn och hur det skulle bli då. Jag lär inte få prova av hygienskäl